Irland, hur rockar den keltiska tigern?

Skattesänkningar. Är det ett magiskt elixir som sätter fart på ekonomin och utrotar arbetslösheten? Tromb har besökt Irland. Den gröna ön som gått från massarbetslöshet och ekonomisk kris till rekordartad tillväxt. En förebild för den nya svenska regeringen. Men hur vassa tänder har den keltiska tigern egentligen?



Det är söndagskväll på The Flowing Tide, en av Dublins många välbesökta pubar. Ikväll är det nostalgiafton med coverband som spelar slagdängor från flydda tider. Publiken är mogen och stämningen lika välkomnande som högljudd. Uttrycket ”Drunk as an Irishman” får verkligen en ny innebörd efter några timmar i baren.
 Till och med Elvis är på besök. Något smalare kanske, men med glittrande skjorta, intensiv blick och finfina polisonger precis som originalet.
 En glad och generös man kräver att få bjuda på öl och berättar att han just sålt sin villa i en av Dublins närförorter för 850 000 Euro (drygt 8 miljoner kronor).
 Den irländska ekonomin snurrar på med rekordfart. Exporten, lönerna och sysselsättningen har ökat snabbt.
 Det som tidigare var en bidragsberoende avfolkningsbygd iutkanten av EU är nu en ekonomisk tiger.
 
 Framgångsreceptet är ”dynamiska effekter”, friare arbetsmarknad, skattesänkningar, nedskärningar och utförsäljning av statliga bolag hävdar den nya svenska finansministern Anders Borg som nu tänker gasa på med osthyvel och yxa bland svenska bidrag och statliga utgifter.
 Men kan Sverige verkligen kopiera den irländska modellen och hur lyckad är den egentligen?
 I lobbyn på anrika Buswells Hotel i Dublin träffar vi John Kennedy, aktiv i ungdomsförbundet Young Fine Gael, som är det ledande oppositionspartiet mot den borgerliga regeringen på Irland.
 – Visst har vi skaffat oss konkurrensfördelar mot andra EUländer genom låga skatter. Frågan är bara om det är ett försprång vi kommer att kunna behålla nu när skatterna inom unionen ska utjämnas. Själva idén är ju att locka över investeringar och arbetstillfällen från andra länder. Drar alltför många länder i samma spak blir effekten bara minskade skatteintäkter för alla.
 Irland har tagit steget från ekonomisk depression och utvandring till ett skatteparadis med snabbt växande ekonomi, rekordlåg arbetslöshet och massiv arbetskraftinvandring på mindre än femton år.
 
 Strategin har varit skattesänkningar, skattesänkningar och åter skattesänkningar i kombination med låga lönekostnader och satsningar på utbildning och forskning inom IT, läkemedel och bioteknik.
 Skatten är 20 procent på inkomster upp till 270 000 kronor, skatterna på kapital är mycket låga och arbetsgivaravgifterna och bolagsskatten mindre än hälften av den svenska.
  Framförallt dom amerikanska investeringarna på Irland har varit omfattande och närmare 90 procent av Irlands industriexport produceras av utländskt ägda företag.
 Många multinationella företag placerar sina Europakontor på Irland och finanssektorn och tjänstesektorn har vuxit snabbt. Det låga skattetrycket gör också att man fungerar som transitland för export till övriga Europa. En stor del av den ekonomiska aktivitet som mäts i form av exportinkomster och BNP stannar aldrig på Irland och det finns en utbredd uppfattning om att det ekonomiska undret mest har gynnat andra.
 Men många irländare som emigrerade under dom tuffa åren flyttar nu tillbaka.
 
 Det krävs inget arbetstillstånd och över 400 000 immigranter från länder som Polen, Litauen, Korea, Indien, Kina och Nigeria har flyttat till nya jobb och en ny framtid på Irland dom senaste tio åren.
 – Vi har skapat helt nya förutsättningar för ett växande näringsliv. Inte bara genom skattesänkningar utan också genom ett bra företagsklimat utan onödig byråkrati. Våra skatteintäkter nu är betydligt större än dom hade varit om vi behållit dom
 tidigare höga skatterna och arbetslöshetsnivåerna, säger Brian O Nuallain, aktiv i Ogra Fianna Fáil, det största regeringspartiets ungdomsförbund.
 Efter över 100 år av krympande befolkning har Irland vänt utvecklingen och nått det högsta invånarantalet sedan 1861.
 Bara i Dublin bor tiotusentals polacker som arbetar med allt från byggsektor, handel och restaurangnäring till IT-sektor. Och det är minst lika vanligt med polska som irländska matbutiker.
 
 På ett internetkafé i centrala Dublin träffar vi Anna Kedeimienza och Patrycja Piekanska – båda nyutexaminerade mikrobiologer från Polen.
 – Vi söker alla möjliga jobb. Inte bara som mikrobiologer utan också butiksjobb och andra lite mer okvalificerade jobb, berättar Anna.
 – Vi har bara varit här en vecka. Men det verkar som att det har blivit betydligt svårare att få jobb det senaste året. Vi har många vänner från Polen som arbetar och bor här och vi skulle gärna vilja flytta hit, säger Patrycja.
 Men det är inte bara Irlands status som skatteparadis som berett väg för den höga tillväxten. Ovanligt stora barnkullar och den stora arbetskraftsinvandringen gör att den arbetsföra befolkningen är betydligt större än genomsnittet i resten av Europa.
 Efter vapenstilleståndsavtalet med IRA:a på Nordirland och svångremsåren på 80-talet fanns ett stort ackumulerat investeringsbehov och basen för den snabba tillväxten lades med 330 miljarder kronor i EU bidrag under krisåren.
 Kritiker menar att det alltid är enklare att nå en hög tillväxt från en usel nivå. Att Irlands klättring varit en resa från botten till en genomsnittlig europeisk standard och att den svåraste delen av resan börjar nu.
 
 Den keltiska tigern har varit lite hängig den senaste tiden. Efter rekordtillväxten på 10 procent per år under nittiotalet och ett kraftigt ras efter millenniumskiftet har tillväxten pendlat kring 4–5 procent. Också det över EU-genomsnittet. Men ungdomsarbetslösheten har börjat stiga igen och ligger nu på 7,3 procent för 20–24 åringar och 11,8 procent för 16–19 åringar.
 Tillverkningsindustrin som placerades här på nittiotalet, lockade av överskottet på arbetskraft, låga löner och låga skatter börjar flytta ut.
 Planen är att den allt mer ska ersättas av högteknologiska jobb inom IT, bioteknik och läkemedelsindustri. Men ännu är det lång väg att gå.
 – Vi producerar en hel del hårdvara men alldeles för lite kunskapsbaserad mjukvara. Regeringen har satsat för ensidigt på lågskattepolitiken. Vi har en usel infrastruktur och socialpolitiken och hälsopolitiken har brakat ihop, säger John Kennedy.
 
 Regeringen har delvis lyssnat på kritiken om att man för en alltför restriktiv finanspolitik trots stora överskott i statskassan. Inför valet 2007 har premiärminister Ahern lovat att se över dom eftersatta investeringarna i infrastruktur som motorvägar, bredband, hälsovård och barnbidrag.
 Stora delar av vägnätet och dom allmänna kommunikationerna är i dåligt skick, det är mycket långa väntetider inom sjukvården och det är stor brist på platser inom barnomsorgen.
 Ett annat problemområde är bostadssektorn. Trots att det byggs fem gånger så mycket per capita som i Sverige ökar bostadsbristen och priserna snabbt.
 Bostadsbyggandet har en mycket stor betydelse för den irländska ekonomin. Omkring en femtedel av BNP och 12 procent av arbetskraften återfinns inom byggsektorn.
 – Det är naturligtvis bra att det byggs. Men det byggs alldeles för dyrt. Bostadsspekulationen gör att priserna är gigantiskt uppblåsta. En stor del av vår tillväxt och konsumtion är lånefinansierad och om efterfrågan och byggandet faller riskerar hela ekonomin och arbetsmarknaden att rasa ihop, menar John Kennedy.
 
 På senare tid har det kommit flera rapporter om att Irlands och framförallt Dublins fastighetsmarknad kan tappa luften. Sedan priserna bottnade i slutet av 80-talet har priserna stigit med tvåsiffriga tal varje år och åtskilliga irländare har blivit fastighetsmiljonärer.
 Precis som i Sverige har den omfattande bostadsbristen i kombination med låga räntor och en fördelningspolitik som lett skattesänkningar och kapitalkoncentration hos grupper som inte behöver inkomstförstärkningar för konsumtion - utan istället investerar pengarna – resulterat i snabb inflation och stigande priser på alla tillgångsvärden som aktier, fonder och fastigheter.
 
 
 
 En normalstor bostadsrätt eller villa i Dublin kan kosta 5–10 miljoner kronor och den stora arbetskraftsinvandringen tillsammans med stora ungdomskullar och bristen på bostäder gör att man kan välja mellan att sälja till överpris eller att hyra ut till överpriser i vänta på ännu större värdeökning.
 Förlorarna blir dom nya generationerna på bostadsmarknaden. Lånemarknaden känns långt ifrån trygg. I kampen om spekulationsvinster och låntagare förekommer det att bankerna lånar ut upp till 125 procent av köpesumman vid en fastighetsaffär.
  Som ett tafatt försök att balansera lånefarorna använder låneinstituten samma typ av varningstexter som cigarettfabrikanterna:
  ”Warning – the cost of your monthly repayments may increase – if you do not keep up with your repayments you may loose your home”, står det I ett av låneinstitutens skyltfönster I centrala Dublin.
 Elvis och majoriteten av hans kompisar som äger sina hus och bostadsrätter sedan länge har goda skäl att rocka på.
 
 Men för dom nya generationerna är boendekostnaderna ett mycket stort problem. Mest i Dublin, men också på landsbygden.
 – Jag betalar 500 Euro (nästan 5 000 kronor) i månaden för en liten etta. Det är relativt bra. Men som bostadspriserna ser ut nu kommer vi aldrig ha råd att köpa ett hus eller en lägenhet om jag får familj, säger cykelbudet Vinnie Doyle, som väntar på nästa körning på en bakgata i ett av Dublins växande finanskvarter.
  Vinnie har ett eget företag men kör på uppdrag av en större budfirma.
 – Det har varit bra fart på den irländska ekonomin dom senaste åren. Just nu kan man kanske märka en viss avmattning och vi har mindre att göra än vi brukar. Men jag tror att dom goda tiderna kommer att hålla i sig. I alla fall några år till, säger Vinnie som inte är riktigt säker på hur han ska rösta vid det irländska parlamentsvalet 2007.
 – I stort sett alla har fått det bättre på Irland. Men en stor del av infrastrukturen som vägar och sjukvården är eftersatta och jag är besviken på att regeringen inte gjort mer för dom fattigaste. När ekonomin går bra och vi har överskott i statskassan måste vi självklart hjälpa hemlösa och andra utsatta grupper, säger Vinnie.
 
 Olika organisationer talar om att det finns mellan 40 000 och 100 000 hemlösa på Irland.
 Sedan slutet av åttiotalet har den totala arbetslösheten minskat från 17 procent till 4 procent.
 Men statistiken visar också att 21 procent av den irländska befolkningen fortfarande lever i risk för fattigdom. (Mindre inkomst än halva genomsnittsinkomsten i det egna landet.)
 En bottennotering inom EU. Motsvarande siffra i Sverige är 11 procent.
 
 
 
  Partistrukturen på Irland är mycket speciell. Det finns inte något stort socialdemokratiskt parti, och inte heller något stort riktigt typiskt högerparti. Istället definierar sig det största regeringspartiet socialkonservativa Fianna Fáil (ödets soldater) och oppositionspartiet kristdemokratiska Fine Gael (den keltiska stammen) som stående i
 centrum av höger-vänsterskalan.
 Fianna Fáil som vid förra valet fick 42 procent av rösterna och regerar tillsammans med det marknadsliberala högerpartiet Progressive Democrats beskrivs av utomstående betraktare som ett borgerligt populistiskt parti.
 På vänsterkanten finns Labour Party, Socialist Party och Sinn Féin. Den politiska grenen av IRA som är stora på Nordirland men fick nöja sig med 6 procent av rösterna vid det förra irländska parlamentsvalet.
 Den sittande regeringen med premiärminister Bertie Ahern i spetsen kommer troligen att få sitta kvar vid makten trots att Fianna Fáil beräknas tappa en del av sina mandat. Partiet är inte lika populärt som den folkkäre premiärministern. Han kallas ”teflonmannen” sedan hans opinionssiffror klarat sig galant trots mutanklagelser. Det avslöjades att han mottagit stora summor från rika finansiärer i samband med att han haft en bräcklig finansiell period vid en skilsmässa för några år sedan.
 
 Tatueraren John Hyland från Kanada slog sig ner i Dublin för 15 år sedan efter att ha rest jorden runt på sin motorcykel i sex år. Han ser både fördelar och nackdelar med det nya Irland.
 – I början på nittiotalet när jag flyttade hit var det ganska tråkigt. Det hände inte särskilt mycket. Vi har suttit här ute på vår blåsiga avbefolkade ö utan att någon har varit intresserad av att komma hit och se hur vi har det. Men nu har vi fått en underbar explosion av nya människor, ny mat och nya kulturer och hittills har det funnits gott om jobb. Jag tror att det är en viktig förklaring till att vi inte alls har samma problem med attityd till invandringen som i många andra länder.
 Nya opinionsundersökningar visar dock att 78 procent av irländarna vill införa krav på arbetstillstånd för nya arbetskraftsinvandrare och John ser långt ifrån bara fördelar med den ekonomiska utvecklingen.
 – Självklart är det bra med låga skatter och fler jobb om det gynnar alla. Men vi lever i en girig spekulationsekonomi där en stor del av tillväxten och konsumtionen är lånefinansierad. Yngre generationer tvingas finansiera den äldre generationens överkonsumtion och inteckna sin framtid genom att ta jättelån bara för att få någonstans att bo. En lägenhet i husen här mittemot kostade 20 000 Euro i början på nittiotalet. Nu får man betala 450 000 Euro eller mer. Ett litet hus här i Dublin kan kosta någonstans mellan 600 000 Euro och 1 200 000 Euro. Minst tio gånger så mycket som det skulle kosta att bygga nytt. Vad får man då behålla av sin lön?
 – För mig liknar det en ny form av slavarbete där det i själva verket är bankerna och finansinstituten som äger både bostäderna och människorna.
 
  På ett slitet Campus i sjuttiotalsbetong i Dublins förorter träffar vi Eimear, John och Asrin. Studenter på Irland betalar närmare 900 Euro per år i registreringsavgift till universitet och det finns inget studiemedelssystem av samma typ som i Sverige
 – Man får jobba extra, hoppas på sina föräldrar eller ta banklån för att få ekonomin att gå ihop. Många gör som jag och bor kvar hemma för att hålla ner sina kostnader. Jag får mat och husrum plus mitt busskort betalt av mina föräldrar, säger Eimear Rouine som läser statsvetenskap och historia.
 
 
 
 Asrin Ghobadi som kommer från Sverige pluggar också humanistiska ämnen i Dublin men har svenska studiemedel och betalar närmare 500 Euro i månaden för ett rum som inneboende.
  – Jag kom inte in på det program jag ville läsa i Sverige och tänkte att det kunde vara spännande att pröva på att läsa här. Jag gillar Dublin och utelivet men allting är väldigt dyrt.
 Irland marknadsförs som ett land som satsar stort på utbildning, forskning och utveckling. Trots att Irland har mindre än hälften av Sveriges folkmängd tar 35 000 irländare högskoleexamen varje år, jämfört
 med 43 000 svenskar. Studentfacket menar att utbildningarna borde vara helt gratis och att nivån på dom stipendier och studiemedel man kan söka är för låg.
  – Visst är det bra att regeringen satsar på utbildningsplatser. Men vi som studerar känner knappast att vi är prioriterade, säger John Flynn som läser filosofi och historia.
 
 Det finns alldeles för få studentlägenheter och det pågår en het diskussion om att kollektivtrafiken som många studenter tvingas förlita sig på fungerar uselt både i och utanför Dublin.
 – Jag bor hemma och att pendla hit tar fyra timmar tur och retur varje dag. Jag brukar stanna här på universitetsområdet en bit in på kvällarna för att det ska vara lite lugnare på bussen. Men det brukar ändå vara ganska trångt och det är svårt att använda restiden till att plugga, säger John som menar att den politik som förs inte är särskilt inriktad på att bevaka frågor som är viktiga för unga.
 – Det finns en ganska stor politisk apati bland unga på Irland. Regeringen verkar sakna andra idéer för att stimulera ekonomin än sänkta skatter. Nästan alla har åsikter om utvecklingen men det är väldigt få som är partipolitiskt aktiva och det är ganska få som röstar. En av orsakerna till det är kanske att det är långt mellan valen. Vi har bara val vart sjunde år och det är ganska få röstande i alla ålderskategorier. Däremot finns det lite mer engagemang i olika enfrågerörelser som miljön och den globala utvecklingen.
 
 John är aktiv i ”World Aid Society”. En studentförening som arbetar för ökad kunskap och ökat engagemang i utvecklingsländerna.
  – Vi jobbar för att regeringen ska höja biståndet från 0,7 procent av BNP till 1 procent, informerar och håller i insamlingar för att stödja drabbade av katastrofer eller konflikter. Vi försöker se till att så mycket som möjligt av inköpen på universitetet och inom studentkårens verksamhet är rättvisemärkt och vi bojkottar Coca-Cola på alla studentkårens kaféer efter morden och våldet mot fabriksarbetarna i Guatemala.

Peller Oskarsson & Camilla Linde
Publicerad: 2007-03-08
Tack till tidning Tromb.net